Organisationer som säger sig värna äganderätt och markägarens självbestämmande bör fundera på hur ekvationen med statligt dikterad viltförvaltning harmoniserar med rätten att bruka och förvalta vilt på den egna marken? Det gör den såklart inte. Hade markägarna i Sverige velat utrota vildsvinen hade det skett för länge sedan. Vildsvinen är det i särklass mest fällda klövviltet i landet (runt 160 000 vildsvin fälldes förra jaktåret), med mest generösa jakttider och med betydande undantag från normala jaktregler i form av mörkerriktmedel och fällor. Markägarna har haft beslutanderätt över vildsvinsstammarna från början då jakträtten följer äganderätten. Jägare arrenderar rätten att jaga på en fri marknad där jaktmöjligheterna på marken sätter priset.

Det som dessutom helt saknas i debatten är hur denna sänkning av stammen skulle genomföras. Hur utrotar man, för det är det vi klartext diskuterar,
mellan 300 000 och 600 000 vildsvin? Den jaktetik som ligger till grund för den svenska viltförvaltningsmodellen, har gett Sverige en samhällsacceptans för jakt som är världsunikt hög. Vill beslutsfattare stå bakom en förvaltningslinje som riskerar att rasera den modellen? Vill man fatta beslut i Stockholm som innebär att markägaren i Halland, Värmland eller Kronoberg måste utrota en viltart med hemortsrätt i landet på dennes egen mark?

Kärnan i frågan, som aldrig nämns av vildsvinens belackare, är att vildsvinen också är en ekonomisk resurs för markägaren. Förekomsten av mer vilt på marken generar högre arrenden och därmed större intäkter för markägaren alternativt större utbyte vid egen jaktutövning. I takt med att älgstammen sänkts, framför allt i södra Sverige där vildsvinen är vanligast blir de sistnämnda ett allt viktigare vilt för markägaren. Man kan välja att bortse från detta faktum, men då haltar argumenteringen.

Naturvårdsverkets rapport ”Drönarinventering av vildsvinsskador på gröda Inventering av gräsmark (betes- och slåttervall) och vete i fyra ÄFO:n i södra Sverige, 2024” visar att faktiska uppmätta skador av vildsvin var två (2) procent på vall och fem (5) procent på vete. Markant skillnad från de självskattade skadenivåer som förekommer i debatten.

Det finns således beprövad metodik för att mäta skador som vildsvin orsakar vid sidan av andra skadeorsaker. Rapporten visar exempelvis att skador relaterade till brukandet eller eftersatt dränering ofta är ett större problem än vildsvinen. Dessa objektiva mätmetoder behöver dock prioriteras och ges resurser. Svenska Jägareförbundet är fullt medveten om att det lokalt runt om i landet finns problem med för täta stammar av vildsvin. Där har markägare och jägare en gemensam uppgift att lösa.

Svenska Jägareförbundet drev under flera år ”Vildsvinshjälpen”. Ett kostnadsfritt stöd till markägare som ansåg sig behöva hjälp med jakten på vildsvin. Projektet lades ner för något år sedan på grund av ointresse från markägarsidan.

Vill politiker och andra bidra konstruktivt till vildsvinsförvaltningen finns det lågt hängande frukt man kan plocka innan man övergår till orealiserbara förslag. Utifrån att jakttider och regler är de mest generösa vi har är det inte där åtgärderna behövs. Problemen börjar efter skottet. Avsättningen av vildsvinskött försvåras och fördyras av en mängd regleringar som gör det krångligt för att få köttet vidare till konsumenter. Och detta tyvärr till men för både privatkonsumenter och för offentlig servering. På längre sikt är lösningen att fler konsumerar vildsvinskött. Finns det en efterfrågan kommer också jägarna att sitta ute de kvällar och nätter som krävs.

Vildsvinen som art har en förmåga att både öka och minska snabbt beroende på klimat och födotillgång under olika delar av året. Att möta dessa fluktuationer för att landa i en stam som är hanterbar och önskvärd är en uppgift som markägare och jägare löser bäst via samverkan och dialog på så lokal nivå som möjligt. Svenska Jägareförbundet kommer alltid delta i en lösningsorienterad diskussion om hur de vilda djuren i Sverige förvaltas med en hög jaktetik som självklar grundbult.

Mikael Samuelsson
1:e vice ordförande
Svenska Jägareförbundet